Vill du synas här? Kontakta info@blogbiz.se

Nu reser jag

Flyget har nu tagit sig upp i luften och jag sitter här i sätet med ett barn på vardera sida om mig.

Tittar ut genom fönstret och en enorm ångest väller över mig, smärtan och trycket över bröstet bränner nästan hål på mitt hjärta. Jag förstår ingenting, så länge som jag har längtat efter denna dag och så hårt som jag har kämpat, allt jag har gått igenom och alla bilder jag har spelat upp i mitt huvud om hur jag skulle känna denna dag. Men så sitter jag här nu mitt i min dröm och undrar vad jag gör här, varför har jag åkt hit, vad har jag gjort och varför.

Jag känner  mig totalt förvirrad, ensam och helt utanför min kropp, jag varken hör eller känner mig själv.

Frågorna bara snurrar i mitt huvud; Hade jag det ändå inte bättre hemma, allt var väl ändå bra, våren som är på väg med all sin prakt och tryggheten. Inte behövde jag  väl åka för att få det bättre, och just i dag när det är fredag och allt då vi alltid har fredagsmys med god mat, vin och ett roligt fredagspass, allt det där som vi i familjen alltid gör och som känns så tryggt och bra.

Jag mår illa, känner mig helt yr….vad är det som händer ?

Jag sätter mig och blundar, och låter mig bara falla in i allt utan att veta vart jag är på väg. Jag frågar mig själv; – Är det här verkligen mina känslor ?

Anders var ju ledsen, jag såg ju det på honom men han sa inget och Viggo började gråta samtidigt som Tindra säger att det hade så klart varit roligare om pappa varit med.

Ångesten kommer igen, har jag gjort fel??? Skulle jag ha väntat på honom, skulle jag ha gett honom mer tid?

Men hur mycket och hur länge?

Har jag sårat och svikit mer än förgyllt?

Min frågor bara snurrar i mitt huvud utan att ha någon riktig substans.

Så var det huset också som jag ska hyra i Thailand, det känns inte bra att hyra av den där ägaren, jag får ingen skön känsla men vart ska jag då bo? Vad är viktigt för mig, är det storleken på huset eller att jag trivs med det som finns runt omkring och att jag faktiskt har råd?

Efter tag hör jag mitt hjärta tala och det säger mig; – Malin du kan bo där du  bodde förra året, den storleken räcker, du har råd med det, dina saker finns där och du känner till allt omkring. Malin du har precis startat din resa, ta ett steg i taget, och tillåt dig få växa in i din nya tillvaro och tillåt dig få känna hur du blir ett med ditt nya jag. Det är bara ditt ego som har bråttom och vill ha allt på en gång. Egot bara skriker av rädsla, oro, bekräftelse och något greppbart.

Varför ha så  bråttom Malin?

-Malin allt kommer i rätt tid, om du får allt på en gång hur ska du då kunna njuta och glädjas med det. Du är just nu mitt i din största dröm, du är på väg till din nya plats, miljö och hem där du ska jobba med ditt företag och bygga nya kontakter. Du försörjer dig själv för första gången på 15 år.

 

Jag fastnade i mitt ego om att bevisa och visa att jag kan och att jag kan få det jag vill ha.

Jag drömmer om ett stort hus med stora panoramafönster ut mot en vacker vy och trädgård som har en pool  jag kan simma i. 

Men jag är ännu inte där, jag har sett huset och jag vet att det finns men ännu är inte tiden inne.

 

Men mitt ego var på väg att dra  mig ditt, till vilket pris som helst, men jag hann stanna upp och reflektera.

Oj, vad jag lär mig och utvecklas, oj vad jag sätts i samma situationer gång på gång för att lära mig, men nu förstår jag, nu vet jag vad det handlar om. Det är min rädsla som styr in mig på  villovägar som många gånger har kostat mig mycket pengar.

Allt handlar om min rädsla att inte bli respekterad, men vem är det egentligen som ska respektera mig? Är det dom eller jag? Är det kanske så att det faktiskt är jag själv som ska älska mig varje minut, i mina beslut, i min vardag och i det jag växer i.

Jag behöver mitt hjärtas förnuft och mitt högre jag, för hon vet och hon ser allt i ett större perspektiv vilket gör hennes vägledning hållbar. Men mitt ego har fått så många smällar och har därför så bråttom med allt, i rädsla av att förlora, det är ett sårat ego som agerar i affekt, inte ett tryggt, stabilt och lugnt ego.

När jag nu har samlat mig, hunnit sitta här i några timmar på planet i tystnad har jag också börjat landa  i mig själv och jag hör då allt mer mitt högre jag tala till mig tillsammans med mitt hjärta.

Det är en ljuv och trygg stämma som ger mig en form av stabilitet och balans som leder mig till min sanning.

Även om mitt ego fortfarande ropar där bak och känner oro för att gå förlorad så lugnar mitt hjärta mig och jag faller allt mer in i en klarhet och glädje över mitt liv, mitt beslut och min resa.

Jag är precis där jag ska vara .

Lämna ett svar

Till startsidan