Showing all posts in Ätstörningar

När den psykiska ohälsan tar över

 Men att inte vara värd nog att få njuta av livet och att inte få leva det fullt ut som jag vill leva det gör så ont.

Varje dag vill jag  gömma mitt värdelösa jag och det gör jag när jag är duktig och kan bevisa för mig själv att det inte var totalt meningslöst att jag kom till världen. För den ständiga frågan som maler inom mig 24 timmar om dygnet är just den, varför finns jag och vad gör jag här? 

Mina tankar matar mig dagligen med krav som säger att ju mer du gör Malin och desto svårare det är, desto större värde har du.

För det ingen annan klara, klarar jag, det ingen annan orkar, orkar jag, det ingen annan hinner, hinner jag.

Men det finns en sak jag inte klarar av…

Och det är att bara vara jag, för jag vågar inte utan  istället kämpar jag för att synas och finnas.

Jag kan allt, säg inget annat!

Snälla du säg inte att allt jag gjort under mitt liv varit fel, snälla ta inte det ifrån mig för då har jag inget kvar.

Snälla säg inte att alla mina år av hårt jobb, studier, kämpande, slit och lidande var förgäves.

Jag behöver allt det där för att överleva.

Nu är jag livrädd, liten och tom med en känsla av att jag inte är någonting, jag tror att min psykiska hälsa har gått i botten.

Ser nu att min kropp bara är som ett skal med en vikt på bara 36 kg och det enda som kan beskådas är ett skelett.

Min kropp är ett skal som tafatt omger mitt sargade inre, och mitt huvud fungerar inte längre. När jag ser mig i spegeln känner jag inte längre igen mig för mitt hår är tunt och stripigt och jag fryser och skakar hela tiden.

Jag ser ut som en cancersjuk person som ligger inför döden.

Döden – det var inte så det skulle bli. Det enda jag ville var att vara hälsosam och göra allt perfekt, och nu  är jag instängd på sluten vård medan min man och mina två barn är hemma.

Jag är ett tomt skal.

Jag finns inte längre utan i andras ögonär jag bara en sjukdom, för vad jag än säger, gör, känner, önskar eller vill bekräftas inte.

Jag har tappat respekten och tilliten till min omgivning som jag känner har bestämt sig för att jag varken vet eller kan något längre, för jag är bara sjuk och inget annat.

Min absolut största rädsla är nu verklighet. Jag har svikit mig själv och min familj. Jag räckte inte till, jag var precis så värdelös som jag hela tiden kände mig.

Deras mamma är borta och hans fru finns inte längre.

Varje kväll ringer Tindra, gråtande.

–          Kom hem mamma, snälla kom hem! Varför måste du vara där? Det gör inget att du är som du är, bara du kommer hem. Pappa kan inte göra flätor som du.

 Vad säger man då?

–          En dag älskling kommer jag att komma hem och då ska vi bli en familj igen, men nu måste jag göra det här.

Jag trodde aldrig att hon skulle längta efter mig, inte efter allt som jag gjort och alla svek. Men det är fantastiskt vad barn älskar sina föräldrar och den ovillkorliga kärlek de har. För det är jag evigt tacksam.

 Nu börjar det riktigt hårda jobbet

Men så kom dagen då jag åkte hem till min familj, men det är inte slutet på den här historien för det är här den börjar på riktigt. För nu mina vänner börjar den riktigt hårda vägen under min resa.